Stiftelsen för Åbo Akademi vill säkra att donatorernas vilja följs och att rätt saker görs på rätt sätt. Genomslagskraft är ett sätt att utvärdera om finansieringen når önskade resultat.

Stiftelsens forskningskoordinator Linda Annunen har jobbat med att ta fram en process för hur Stiftelsen för Åbo Akademi ska jobba med genomslagskraft. Vi ber henne reda ut begreppen och berätta varför stiftelsen fokuserar på genomslagskraft.

Vad är skillnaden mellan genomslagskraft och samhällsrelevans?

– Begreppen genomslagskraft och samhällsrelevans är nära kopplade med varandra, men inte samma sak. Genomslagskraft uppnås då ett resultat av en finansiering eller annan satsning når samhället på ett sätt som vi själva definierat och satt som ändamål för verksamheten. Här styrs vi av stiftelsens strategi och strategiska målsättningar. Genomslagskraft är inget som sker i misstag, utan det handlar om att nå ett uppställt mål.
– Samhällsrelevans däremot handlar om hur forskningsresultaten kommer ut i samhället och påverkar vardagen, till exempel genom politiska beslut. Inom forskningen nås många fina resultat som inte direkt är planerade. De här resultaten är värdefulla, men då är det inte frågan om genomslagskraft utan samhällsrelevans eller effekter. Genomslagskraft handlar uttryckligen om att nå en målsättning.

Hur samarbetar stiftelsen med forskare gällande genomslagskraften?

– Nästan alla större forskningsfinansiärer frågar om samhällsrelevans i dagens läge. Begreppen genomslagskraft och samhällsrelevans är därför bekanta för många som söker finansiering. För en forskare kan det ändå vara utmanande att säga exakt hur den egna forskningen har påverkat världen. Då kan vi från stiftelsens sida komma in och hjälpa forskarna. Vi är inte här för att evaluera genomslagskraften, utan vi vill skapa genomslagskraft tillsammans med forskarna. Vi förväntar oss inte att forskare kan servera oss fina formuleringar om genomslagskraften, vår uppgift är i stället att börja utreda vilken samhällsrelevans och genomslagskraft deras forskning har. Sådant kan ta flera år i anspråk.

– I vissa fall är det lätt att säga på vilket sätt forskningen förbättrat världen. Vacciner är ett bra exempel på detta. Coronavaccinerna togs fram under stor tidspress med hjälp av stora riktade globala satsningar. Forskarna kom ut med forskningsresultat som ledde till produkter som förbättrade världen helt konkret eftersom vaccinerna lett till att vi kan umgås mer normalt trots pandemin. Men i de allra flesta fall är genomslagskraften inte så här tydlig.

Vem ska ha nytta av den forskning som SÅA finansierar?

– Jag skulle vända på frågan och i stället fråga på vilket sätt forskningen ska komma till nytta. En av våra främsta uppgifter är att stöda ÅA, vilket betyder att ÅA:s framgång är vår framgång. Pengar är den resurs som behövs för att kunna göra forskning, och det är en positiv effekt om en satsning vi gjort leder till att forskaren får en prestigefylld satsning från en annan finansiär. Stiftelser har en viktig roll i att de är smidiga aktörer som snabbt kan reagera då det uppstår behov.

– Man kan säga att all forskning påverkar samhället på något sätt, vilket betyder att all forskning har samhällsrelevans. Forskningssamfundet drar nytta av att ny forskning görs, och allmänheten gynnas av att vi får mera forskningsbaserad kunskap. Men all forskning når inte lika effektivt ut i samhället, och där hoppas vi kunna bidra. Kommunikationen är nyckeln här. Traditionellt har det ofta handlat om att forskare berättar om sin forskning i media eller skriver populärvetenskapliga texter. Men det finns många fler sätt att påverka än att ställa upp på intervjuer och skriva blogginlägg eller debattartiklar. Vilka sätt som passar bäst beror också på forskningsinriktningen.

– Samtidigt är det viktigt att se värdet även i de mindre satsningarna, inte enbart stora satsningar såsom spetsenheterna. Mindre doktorandstipendier kan ge möjlighet för en ny forskargeneration att växa fram då forskare får finansiering i startskedet av sina karriärer.

Text: Heidi Furu
Illustration: Johanna Bruun
Foto: Jenni Virta