Elden som förstör och förlöser
För Astrid Swan är cancern en ständigt närvarande del av livet och konsten. För Hanna Meretoja gav sjukdomen modet att leva på full låga. På Aboagora möttes de kring en modern lägereld för ett samtal om elden som förstör, förlöser och ger nytt liv.
Artisten, genusforskaren Astrid Swan insjuknade i bröstcancer år 2014. Hon var 32 år och hade gett ut flera hyllade album. År 2017 fick hon ett återfall och fick höra att hon lider av en obotlig form av bröstcancer. Två år senare gav hon ut sin debutbok och hösten 2021 är hon aktuell med ett nytt album och en doktorsdisputation. – Jag behöver inte längre be om ursäkt för att jobba mitt i natten. Eftersom jag är obotligt sjuk får jag jobba precis då det faller mig in, konstaterar hon med ett avmätt leende.
Professorn i allmän litteraturvetenskap Hanna Meretoja hittade en knöl i sitt bröst år 2019. Att insjukna i cancer väckte motstridiga känslor, en av dem var känslan av att vara för ung för sin sjukdom. Meretoja har gjort en akademisk kometkarriär och blev utnämnd till professor vid Åbo universitet som 39-åring.
– Bröstcancer? Är jag inte för ung för det, tänkte jag. Jag brukar skämta att jag har fått en gammal mans titel och en gammal kvinnas sjukdom.
För Meretoja hade insjuknandet också en förlösande effekt. Hon tog tag i sin gamla dröm om att skriva en roman, något hon alltid bävat för.
– Jag insåg hur mycket skammen styrt mig. Förut var jag rädd för att misslyckas: tänk om min bok sågas av recensenterna? Hur pinsamt skulle inte det vara för en professor i litteraturvetenskap! När jag insjuknade släppte skamkänslan.
Det allmängiltiga i det personliga
Hanna Meretoja talar snabbt, pratet bubblar ur henne och tanken avbryts av skrattsalvor. Astrid Swan lyssnar, avväger och dröjer med orden. De två hittade ändå snabbt en gemensam melodi då de ombads ställa upp som key note speakers på Aboagora.
Temat för seminariet var eld, ett element som ingendera har ett naturligt förhållande till.
– Vattnet är mitt element och jag har svårt att relatera till eld. Elden känns som en destruktiv och hotfull kraft för mig, den bränner och förstör, konstaterar Swan och Meretoja håller med.
I Hanna Meretojas kommande roman hittade de till sist en inramning för samtalet som de båda kände sig hemma i. Boken utspelar sig i skärgården under forneldarnas natt och den gav gnistan till ett samtal kring en modern lägereld i Sibeliusmuseum.
– Lägerelden har alltid varit en naturlig omgivning för historieberättande och vi har båda forskat i berättelser, konstaterar Meretoja.
De är båda vana att kunna uttrycka sig. När de talar om cancer gör de det med en forskares skarpa blick, de dissekerar sjukdomserfarenheten systematiskt och pejlar analytiskt sina personliga upplevelser mot det allmängiltiga.
– Min sjukdom är konstant närvarande och den definierar vad jag kan göra. Cancern ger mig en stämpel men jag tänker att den också lockar människor till mig och min konst. Jag har svårt att ge en intervju utan att tala om cancer, säger Swan.
Hanna Meretoja instämmer:
– Jag vill inte bli förminskad till enbart cancersjuk, men jag tycker att det är viktigare att tala om min erfarenhet och försöka minska på stigmat kring cancer än att vara rädd för att bli presenterad i media som ”den där cancersjuka professorn”. Jag har råd att bjuda på den här personliga, sköra sidan av mig trots att jag inte är van vid att föra fram mig själv som person.
Sorgen som en konstant följeslagare
Båda talar om vikten av att föra fram ett mer mångsidigt narrativ kring cancer och Hanna Meretoja lyfter fram några vanliga vanföreställningar:
– Man talar om cancern som en kamp och betonar vikten av en positiv attityd. Jag utmanar den retoriken, eftersom insjuknandet i sig är så slumpmässigt och det handlar om ett fel i celldelningsprocessen. Om man säger att den cancersjuka själv kan påverka sitt tillfrisknande med sin attityd, vad betyder det för dem som inte tillfrisknar? Har de inte kämpat tillräckligt hårt?
Att få cancerdiagnosen var som en chock för henne, en upplevelse som går att likna vid att gå sönder. Men strax ville hon gå på djupet med känslorna och verkligen utforska tanken om att dö. – Det finns en standardmall för hur man förväntas reagera. Man ska ”jobba sig” genom cancerbeskedet på ett visst sätt, men mina reaktioner passade inte alls in i den mallen. Jag sörjde fel och jag anpassade mig inte på rätt sätt, säger Hanna Meretoja.
Cancern lärde henne att allt går inte att planera och optimera.
– Jag hade gjort allt rätt: jag åt hälsosamt, motionerade, födde barnen vid ung ålder, ammade dem länge – och ändå insjuknade jag. Det kändes orättvist. Vi blir matade med budskapet att vi kan påverka våra liv med våra egna val, men cancer kan drabba vem som helst.
Astrid Swans reaktion till diagnosen var annorlunda. Hon tänkte i stället ”varför inte jag?”.
– Jag accepterade snabbt diagnosen men jag jobbar fortfarande med sorgen över allt jag förlorat vid ung ålder och kommer att gå miste om. Sorgen är en konstant följeslagare.
Att leva på full låga
Meretoja vill lyfta fram också de positiva förändringar och insikter som sjukdomen gett henne. Hon nämner prioriteringar i livet och att få syn på andra människors omtanke som exempel. Att kunna stanna upp och säga ”jag älskar dig” till närstående i tid, men också avsäga sig ansvar och tacka nej till sådant som man inte har lust med.
– Före jag insjuknade hade jag en stark självcensur och gjorde mycket av ren pliktkänsla, det har avtagit med cancern. Jag värdesätter också insikten om att allt hela tiden är halvfärdigt i livet, det finns inget stadie då man är gammal och klok och färdig. Nu kan jag leva på full låga och jag vill hålla fast vid den känslan.
Swan säger att hon kan ha samma tankar men att hon sedan drabbas av ont samvete över att uppleva cancern som något positivt:
– Cancern har gett mig en frihet som jag uppskattar, men sanningen är att den också kommer att ta mig bort från mina närmaste. Jag tror inte på ödet men jag har godkänt att det här är min stig.
Text: Sanna-Maria Sarelius
Foto: Outi Törmälä, Linda Svarfvar
