Färgerna är honungen som lockar björnen till sig

Högst uppe i en av Åbos äldsta jugendhus, bakom trånga gångar och gamla spegeldörrar, finns en liten ateljé som Henry Lönnfors donerade till Stiftelsen för Åbo Akademi. Under ateljéns takfönster kan tankarna flyga fritt. Här har konstnären Hertta Kiiski arbetat de tre senaste åren. Våren 2021 ställer hon ut på Åbo konstmuseum, i sin tjugonde separatutställning.

”Din konst är för estetisk.”
”Har fröken inte tänkt på att människor idag behöver skönhet?”

Hertta Kiiski berättar roat om hur olika hennes konst upplevs. Under studietiden fick hon kritik för att skapa för vackra bilder. När hon presenterade sina verk för grannarna i huset där hon nu arbetar var responsen den motsatta. Hertta Kiiski förhåller sig till reaktionerna med kärleksfull nyfikenhet.

– Tänk, så annorlunda man kan tycka, säger hon och bjuder på kaffe ur små porslinskoppar.

Med samma empatiska och vaksamma blick närmar hon sig också frågor om klimatångest, djurrätt och människans relation till andra arter i sin konst. Utan pekpinnar och fördömande, men med en vilja att skapa medvetenhet och väcka tankar. Konstverket ”Pai” är vid första anblicken ett vackert fotografi av en exotisk akvariefisk som verkar le mot betraktaren. Den som bekantar sig med fiskens historia inser att priset för det gulliga leendet är ett djur som förädlats bortom existensmöjlighet. Med en mun som inte kan öppnas eller stängas, tvingas fisken att svälja mat med enbart strupmusklerna, som leder till att den svälter ihjäl. När fisken dog skapade Kiiski verket ”Pai’s funeral” där fisken kremeras och askan sprids ut i havet i en vacker begravningsceremoni. Fisken, som skapats av människor i ett laboratorium i Taiwan, kommer vid sin död till sist i kontakt med naturen. Videoinstallationen spelas senare upp på en allmän toalett i Paris, eftersom toaletten blir grav för så många akvariefiskar. Kiiski vill skapa konst med många skikt: – Det finns konstteoretiska, samhälleliga och estetiska nivåer och som åskådare behöver man inte nå alla nivåer. Ett barn kan tilltalas av färgerna eller materialet i min konst.

I många av hennes verk är färgvärlden delikat, som plockad ur en godisaffär. – Jag lockar med mina färger. De är honungen som lockar björnen till sig!

Döttrar som kollaboratörer och källa för inspiration

Hertta Kiiskis döttrar och deras jämnåriga kusiner har varit närvarande i hennes konst från början. Som barn är de naturligt närvarande och samtidigt upptagna i sin egen värld. En rufsig kalufs, en mun som precis tappat en mjölktand.

– De har inte bara närvarat i mitt liv som mina barn, de har även haft en central och aktiv roll i min konst. Nu när de är tonåringar ser jag dem som mina kollaboratörer, de skapar en performans och planerar själv hur de ska se ut.

Som fotokonstnär är Hertta Kiiski intresserad av hur konsten presenteras och hur den möter sin publik.
– I motsats till många andra konstformer presenteras fotokonst bättre i andra former än i utställningsformatet: i böcker, på mobilen, i datorn. Hur kan man skapa en fotokonstutställning som ger åskådaren en större upplevelse än att sitta hemma och se verken på till exempel en datorskärm? Närvarandet måste ge ett mervärde, men hur uppnår man det? För mig blir utställningen också ett verktyg.

Kiiskis konst präglas av en lekfullhet och experimentationslust inför olika tekniker. I konstnärsateljén samsas stora och små fotografier med pysselpärlor, lera, bitar av klinker och akvarieväxter i plast. För tillfället sitter hon en stor del av dagarna vid symaskinen och tillverkar stora sängöverkast i lapptäcksteknik. Överkasten pryds av fotomotiv bekanta från en tidigare utställning. Oberoende av teknik är hon alltid en fotokonstnär, i första hand. – Det fotografiska tänkandet finns i grunden, också då jag jobbar med käppar och lera.

Konstnär i mogen ålder

Hertta Kiiskis konstnärskap tog många omvägar innan den hittade henne. Hon studerade latin och antikens litteratur i Åbo och Jyväskylä. Vid universitetet i Jyväskylä hittade hon konstpedagogiken, ett byte som gav gnistan till konststudier. Medan barnen var små flyttade familjen tillbaka till Åbo. Kiiski figurerade i olika kultursammanhang: hon grundade konstgalleriet B-galleria med sina vänner, arbetade som kurator för utställningar, gjorde scenografi- och dräktdesign för danskonstnärer, designade affischer. ”Lite av varje och alltid för andra”, ända tills hon en dag vaknade till insikten att hon ville ha en egen kompetens och skapa konst i sitt eget namn.

– Jag insåg att jag ville studera fotografi och sökte till Konstakademin vid Åbo Yrkeshögskola.

I början var det svårt att anamma en konstnärsidentitet. Andra, yngre studerande hade högtravande visioner om sin konst, men det kändes främmande för Kiiski, som uppfattade sig som fotograf. När hon i slutskedet av studierna erbjöds möjlighet att ställa ut sina verk på Åbo konstmuseum, som den enda från sin årskurs, blev konstnärsyrket verklighet. Hon fortsatte studera till en magistersexamen vid Bildkonstakademin i Helsingfors, för att få en bredare kunskap i olika tekniker. Efter första separatutställningen år 2009 har det rullat på för 46-åriga Kiiski: 19 separatutställningar både i Finland och utomlands, föreläsaruppdrag vid Konstakademin samt statens treåriga konstnärsstipendium.

Sedan 2018 har hon haft Henry Lönnfors konstnärsateljé i Puolalaparken som sin kreativa bas. Ateljén var en del av juris doktor Henry Lönnfors testamente till Stiftelsen för Åbo Akademi. Styrelsen för Konstföreningen i Åbo väljer med tre års mellanrum en konstnär som får förfoga över ateljén utan kostnad. Hertta Kiiski är tacksam över både det statliga konstnärsstipendiet och ateljéresidensen. För en experimentell konstnär är ekonomin alltid osäker.
– Min konst är svår att sälja. Köparna är ofta museer eller stiftelser, och när de köper ett verk vet man att de inte kommer att köpa något annat på länge. Jag uppskattar tryggheten som det statliga konstnärsstipendiet ger mig.

År 2021 är det tid att överlämna ateljén till nästa konstnär och Kiiski letar efter ett nytt arbetsrum. Som ordförande för Arte ry, föreningen som driver konstgalleriet Titanik och är en central aktör inom konstfältet i staden, vet hon att det inte är lätt att komma över lämpliga lokaler i Åbo. För konstnärer är ett eget arbetsrum en förutsättning för att skapa.

– Ateljén på vindsvåningen i Puolalaparken är fantastisk. Det är tyst och lugnt och man ser över stadens tak.