Vi på stiftelsenxArtikel-1

Vi på stiftelsen: Unna Toropainen

By 12 april, 2021 No Comments
Intendent Unna Toropainen lutar sig mot Sibeliusmuseums vägg.

Vid Sibeliusmuseum har intendent Unna Toropainen många järn i elden trots att museet på grund av de rådande coronarestriktionerna är stängt för allmänheten. Takremonten är i full gång, museishopen får sig ett ansiktslyft, en stor del av museets samlingar kommer att bli tillgängliga digitalt under våren och museet väntar ivrigt på att få öppna och få visa upp den nya utställningen om Ruisrock-festivalen.

Som intendent leder Unna Toropainen verksamheten vid Sibeliusmuseum och sysslar med allt från samlingsarbete, utställningar, evenemang, diverse samarbetsprojekt och administrativa uppgifter. Vid ett litet museum har de flesta anställda ganska mångsidiga arbetsuppgifter vilket kräver en hel del koordinering.

Unna har arbetat vid Sibeliusmuseum sedan 2005. Museet har sedan 2019 varit i Stiftelsens för Åbo Akademi regi.
– Det är fint att få arbeta vid en så liten men anrik organisation. Vid stiftelsen finns experter inom flera olika områden och genom samarbete skapar vi tillsammans framtid.

Vad är det bästa med ditt jobb?
– Att få arbeta med vårt kulturarv och vara med och skapa förändring inom området. Sibeliusmuseums samlingar är något jag är stolt över att få berätta om, så även den fantastiska museibyggnaden som är en sevärdhet i sig.

Unna är ursprungligen från Uleåborg, men bor nu i ett radhus i vid skogskanten i St. Karins, som hon delar med sina två barn och sin labrador retriver. Som person försöker Unna alltid se det positiva i livet och tar sig modigt an nya utmaningar.

Vad skulle du syssla med om du inte var intendent vid Sibeliusmuseum?
– Något med hundar, på ett eller annat sätt.

På fritiden blir det naturligtvis mycket promenader med hunden, men tiden räcker även till att lyssna på musik och sticka. Unna berättar även att hon nyligen har upptäckt hur praktiskt det är med ljudböcker.

Vilken är din favoritårstid?
– Våren och tidiga sommaren. Då blir dagarna ljusare och längre, naturen vaknar till liv igen. Dock kunde jag leva utan fästingarna, som tyvärr kommer med på köpet.