FastigheterKulturxArtikel-1

När Ett Hem renoveras

By 20 december, 2019 No Comments

Alla som varit med om en renovering hemma vet att det är omständligt, besvärligt, smutsigt och svårt att förutse. När museet Ett hem skulle renoveras var man medveten om att utmaningarna var många. Bara att packa in och flytta hundratals museiföremål och konstverk krävde många slags specialkunnande. Ett år efter att man inledde processen står museet snart redo att ta emot gäster.

Alfred och Hélène Jacobssons hem har fungerat som museum sedan 1965 i den nuvarande byggnaden på Biskopsgatan 14. Huset är byggt på 1800-talet, men paret Jacobssons egentliga hem fanns i ett stenpalats med 22 rum på Tavastgatan 30. Den byggnaden revs på 50-talet, efter att ha fungerat som ett hemmuseum i omkring tjugo år.

Våren 2018 insåg man att huset på Biskopsgatan står inför en stor renovering. De bärande stockarna som huset står på hade murknat och golvet måste göras om, helt och hållet. När man renoverar en museal fastighet finns det många saker att beakta.

– Utgångspunkten är att man gör så få ingrepp som möjligt, men ändå är det alltid en kompromiss, konstaterar museichef Ulrika Grägg vid Stiftelsen för Åbo Akademi, som driver museet.

– Vi har till exempel inte försökt återskapa de gamla golven med gammalt virke utan lagt in nya trägolv.
Samtidigt måste man tänka på att museet är en arbetsplats. Det måste finnas ändamålsenliga rum för personalen att vistas i, därför har vi installerat ett modernt kök i pausrummet. Konsulns rum, matsalen och salongen har nu parkettgolv, medan de övriga rummen har målade brädgolv. Det är en lösning som återspeglar epokens materialval.

– Vi har tittat på fotografier från det ursprungliga hemmet och konstaterat att de finaste rummen i paret Jacobssons hem hade parkett, berättar museiamanuens Anni Mannevaara.

Fyrahundra lådor med små föremål
Innan man kom så långt att man kunde börja byta ut golvet måste dock hela museet tömmas och allt lösöre skyddas, packas in och flyttas till ett lager. Siffrorna är svindlande – i huset finns till exempel över 100 stolar och lika många oljemålningar. Hundra lastpallar med stora föremål bars ut ur museet och när man hade packat in alla mindre föremål landade man på just under 400 lådor. Att flytta ett museum kräver många slags specialkunnande, förklarar Anni Mannevaara och räknar upp alla som varit med i processen:

– Föremålskonservator Tarja Viitala planerade flytten. Konstkonservatorer packade in konsten. Byggnadsrestaurerare från företaget Arvonkorjaajat packade in möblerna, medan företaget Konservointipalvelu Löytö tog hand om speglar och andra krävande föremål, till exempel stora glaskupor och en klocka av Meissen-porslin. För att flytta museiföremål måste man ha expertis bland annat i hur gamla möbler sitter ihop, förklarar hon.

Textilkonservatorer från företaget Tupulatäkki packade in textilierna och gjorde bedömningar om textiliernas skick. Anni Mannevaara och museiamanuens Maria Jansén packade in de mindre föremålen. Alla föremålens dåvarande skick dokumenterades. Efter månader i förvaring måste föremålen putsas noggrant innan de kunde läggas tillbaka på sina gamla platser. Man ville också se till att inga skadliga partiklar som funnits i golvet som var angripet av röta skulle komma tillbaks till det renoverade museet. I samband med inflyttningen anlitade man igen sakkunniga: konservator Heidi Wirilander putsade möblerna och Tupulatäkki textilierna. Alla konstverk rengjordes av Konservointi Helle och en del konserveringsåtgärder gjordes.

Anni Mannevaara har själv packat upp en stor del av föremålen, men betonar att flytten och renoveringen inte hade varit möjliga att genomföra i den givna tidtabellen utan allas insats. Hon vill ge en särskild eloge till Petri Metsola och Tuomas Salmela, allt-i allon som gjort en stor del av det praktiska arbetet; byggt konstlådor, burit tunga marmorpelare och hängt upp gardinstänger. Elektrikern Lasse Laaksonen har hjälpt med nedtagning och upphängning av takkronor, restaurering av vägglampetter m.m.

– Trots att renoveringen kommer att ta åtminstone ett år har tidtabellen egentligen varit snäv med tanke på arbetsmängden, konstaterar hon.

Solljuset är värst
Att driva museal verksamhet i gatunivå på en rätt livligt trafikerad gata är en utmaning för föremålen i museet. Avgaser och vibrationer från trafiken samt solljuset tär på museiföremålen och konstverken. Solljuset är värst, och därför har museets fönster nu försetts med nya uv-filter. Ett uppgraderat bevakningssystem är en annan förbättring som besökaren knappast lägger märke till.

Samtidigt som man lade in nya golv förnyades värmerören, som tidigare fanns under golven. Nu går rören på ytan, så att ett eventuellt läckage kan åtgärdas snabbt och på sätt minimera skadorna.

För den som är orolig över att renoveringen ändrat på museets karaktär kommer Ulrika Grägg med ett lugnande budskap. Renoveringen kan rentav gå obemärkt förbi för den oinsatte.

– Vi har inte ändrat på något i onödan. Den här renoveringen var oundviklig, men stämningen i museet finns kvar.