En diva i vitt och en scenmästare som jobbar på - Stiftelsen för Åbo Akademi sr
Fastigheter

En diva i vitt och en scenmästare som jobbar på

Många gamla byggnader har sina egna spöken och Stiftelsens för Åbo Akademi fastigheter är inget undantag. I Finlands äldsta teaterhus hörs ljud av en scenmästare som aldrig slutar jobba och i Observatoriet har personalen både hört och känt osaliga andars närvaro.

Dramatiska öden och olycklig kärlek hör till standardstoffet inom teaterkonsten, men i Finlands äldsta teaterhus mäter sig verkligheten med pjäserna som spelas på scen. Lampor som tänds av sig själv, ljud av steg i en tom salong, en osynlig hand på axeln, verktyg som försvinner och hissar som går av sig själv. Många som arbetat på Åbo Svenska Teater har haft övernaturliga upplevelser och känt av husets två spöken.

Det äldre spöket kallas för Vita Damen och har funnits i huset sedan slutet av 1800-talet – eller ännu längre. Det berättas att hon jobbade på teatern som skådespelare, men blev olyckligt förälskad och kastade sig ner från tågvinden ovanför stora scenen. I en annan version heter det att hon fanns i huset redan när det första kringresande teatersällskapet kom till den nybyggda teatern år 1839. Hur som helst så är det många som hört henne hasa omkring på tågvinden.

En före detta teaterchef var tvungen att övernatta på teatern i början av sitt chefskap men fick ingen sömn för att Vita Damen ylade om nätterna. Den nuvarande teaterchefen Jukka Aaltonen har också upplevt något kusligt i salongen i början av 1980-talet, då han som ung musiker övade på violin på en dunkel scen. Han hörde ljud som om någon var i salongen, men såg ingen någonstans. När han en stund senare tittade upp tyckte han sig se ett par ögon.

Vita Damen har sin egen kista uppe på tågvinden, där kan hon lägga sig när spökandet tär på krafterna. Det andra spöket är en tragisk historia av senare ursprung. En scenmästare vid teatern hängde sig på stora scenen och har i över ett halvt sekel gått igen i teaterns långa korridorer. Det är han som flyttar på verktygen och ibland inför premiärer hörs det bankande från platsen där hans arbetsrum fanns. Ibland har personer släckt efter sig på stora scenen, åkt upp med hissen till verkstaden, hört skrammel och ljud från scenen och åkt ner igen, bara för att hitta en tom scen med ljusen påslagna. Släckt ljusen, åkt upp med hissen, hört samma ljud och igen återvänt till samma tomma, upplysta scen. Teaterns informatör Maria Olin har hört de flesta historierna som berättas om teaterns spöken, men har aldrig råkat på dem själv.

– Jag tror de är välvilligt inställda till oss som jobbar här, men jag vill helst inte råka på någondera av dem på nära håll. Visst kan jag tycka att det är kusligt att vara den sista på teatern och ansvara för att låsa dörrarna – jag brukar ta mig illa kvickt ut när jag släckt de sista lamporna.

Observator som går igen

Observatoriet på Vårdberget är en byggnad med en fascinerande historia – och därtill med flera spökhistorier. Det är nämligen så att den begåvade astronomen och landets första observator Henrik Johan Walbeck sägs gå igen i byggnaden. Walbeck, som led av psykiska problem, gick ett tragiskt öde till mötes och tog sitt liv i Observatoriet 1822. Enligt vissa historier sköt han sig själv, enligt andra versioner skar han upp halsen på sig.

En tidigare vaktmästare fick en chock då han på golvet i observatorierummet såg kroppen av en man med blodet rinnande i stora pölar. Han sprang efter hjälp, men då han kom tillbaka var både kroppen och blodet borta, endast tunga andetag kunde höras.

Observatoriet fungerade som observatorium endast en kort tid, och har efter det varit hem för sjöfartsskola och fungerat som museum. Flera som under åren arbetat i Observatoriet har känt närvaro av något osynligt och haft känslan av att de inte är ensamma. Flera har upplevt sig vara iakttagna av en osynlig blick.

Stiftelsen för Åbo Akademi köpte Observatoriet av Åbo stad 2007 och kansliet flyttade in i byggnaden 2008. Spökerierna har dessvärre fortsatt. Personer som jobbar i Observatoriet har även under stiftelsens tid hört steg i trappan trots att ingen synts till, och det har hörts ljud av mappar som faller i golvet. Det här har utspelat sig särskilt under sena, mörka kvällar. Upplevelserna har varit obehagliga och fått det att krypa i nackskinnet hos de berörda, som kan konstatera att det otvivelaktigt är frågan om ett spöke som sprider dålig energi.

Vänligt spöke i Sibeliusmuseum

Personalen i Sibeliusmuseum berättar däremot om ett vänligt sinnat spöke, som inte ställer till annan förtret än att ibland fälla böcker från hyllorna i museibutiken. Flera gånger har det hörts att någon går genom konsertsalen trots att ingen är där. Spöket brukar även höras öppna och stänga dörrar i arkivet på nedre våningen. Det är frågan om tunga metalldörrar som omöjligtvis kan öppnas och stängas av sig själv.

Det är bara att konstatera: byggnader med historia betyder i vissa fall byggnader med spökhistorier.

Källa: Artemis Kelosaari (2020), Andarnas Åbo spökhistorier från Finlands äldsta stad, Haamu, Vasa. Intervjuer med personal vid Stiftelsen för Åbo Akademi

Text: Sanna-Maria Sarelius, Heidi Furu
Bild: Suvi Kari